lördag 24 februari 2018

Knyta ihop

Det blev ju som ett blogguppehåll strax innan Hjalmar kom till världen. Och en hel del har ju hänt tills nu.
Två veckor innan beräknad förlossning väcktes vi av att grannarna bankade som tokiga på våran ytterdörr, vi visste ju inte att det va grannarna, men Daniel gick skyndsamt ner för att kolla vad det var för ståhej.
Det brann. Vårat stora uthus var på väg att brinna ner för oss.
Daniel kastade sig ut under en hel rad med svordomar, jag vaggade nerför trappan och kikade ut och fick se hur elden åt sig fram. Paniken, skriken och sedan lugnet. Jag måste hålla mig lugn för livet jag bar på, så jag inte skulle börja föda.
Då gick elen och vattnet försvann. Jag gick upp för att klä mig och ser hur Daniel med handkraft sliter ut släpvagnen ur garaget efter att han lyckats flytta våran bil.
Jag fick reda på senare att han efter det gått in för att försöka köra ut traktorn men nästan mist livet pga hetta och rök.
Bilen och släpet va det enda vi hann få ut, i hela stora byggnaden.
Inte bara det materiella försvann med alla lågor, alla minnen. Minnen som Daniel hade med sin pappa, som kom fram och gjorde sig påminda genom flera av sinnena.

Jag sov men Daniel höll koll ihop med alla brandmän som va här hela natten.
Det finns så mycket detaljer att skriva om. Hur bra och fin hjälp vi fick av flera medans andra tyckte att det var mer synd om dom. Hur folk dagen efter kommer och ställer sig och tittar på det som är kvar, men inte bemödar sig att fråga hur vi mår fast vi står intill.
Det va en jobbig tid men samtidigt väntade vi ju vårat första barn, som kunde komma närsomhelst!
Vi fick snabb hjälp med att få tillbaka elen, det tog ca ett dygn.
Vattnet, som nästan hela byn har samma, tog tre dygn att få tillbaka. Sedan tog det lite längre tid med att få ny värmeförsörjning. Vi valde att borra bergvärme, och det har vi inte ångrat.

Så tre veckor efter branden tyckte Hjalmar det va dax att komma. En dag efter beräknad tid från Umeå och en vecka över tiden enligt ultraljudet.
Skolboksexempel egentligen, vattnet gick och värkarna kom nästan på en gång. nio timmar senare är han ute. Jag förlorade en del blod och fick dessutom åka ner på operation, men det gick bra.
Två dygn på BB och sen åkte vi hem och min pappa va den första att se och hålla Hjalmar.
Jag va galet trött pga så lågt blodvärde, vilket inte va en exemplarisk start för oss. Daniel översåg bygget och byggde själv på en ny lagerbyggnad. Så jag och Hjalmar va själva för det mesta även om Daniel bara va ett stenkast bort.
Det va jobbigt, av många anledningar. Första tiden va verkligen inte rosenröd för oss, den där första bebistiden då man ska vara i en bubbla.

När Hjalmar hade blivit åtta veckor blev jag inlagd. Det behövdes verkligen. Jag hade rasat i vikt pga stress och amning. Valde bort att äta för att ta hand om Hjalmar istället för han gnällde och va onöjd väldigt mycket. Sov sämre såklart men det hade jag ju räknat med, men att knappt hinna kissa för att jag va så stressad är inte sunt. Jag va inlagd två veckor med permis över helgen. Att komma hem då den helgen va som att börja om, med allt. Jag kunde inte hålla mitt eget barn, hur skulle jag bete mig vid matningen osv. Det jag verkligen visste var att jag ville leva, leva ihop med min familj.
Det var verkligen en karusell, som vi kanske kunde ha sluppit om psykvården fångat upp oss tidigare, trots extra koll. Eller en bättre plan innan förlossningen. Man kan spekulera mycket om det här men det blev bra till slut, tack vare snabbt agerande när det väl gällde.

Vi delade mycket på allt vad gällde Hjalmar, fast vi delade ju på det mesta innan oxå. På natten bytte en blöja medans den andra gjorde ersättning. Varannan nattning, fast jag fick nog fler långa sovmornar är Daniel eftersom han visste att jag uppskattade det.
Vi gjorde mycket saker tillsammans när vi va tillsammans, bilresor, loppisar och promenader. Hjalmar fick en fin första sommar och vi började äntligen komma till ro i det här med att vara föräldrar. I början på vintern började han på förskolan och det gick väldigt bra tycker jag. Visst va det gånger man inte ville gå därifrån eftersom han var ledsen, men när man sen fick höra att det gick över när han såg bilarna eller böckerna så kändes det ändå ok. Dom filmade även så vi verkligen fick se att han lekte och tyckte om att vara där.

Daniel skulle in på rutinkoll för sin diagnos ulcerös colit. Det resulterade i en massa fler prover och undersökningar. Och jag tycker att vi inte riktigt fick nån reda i det där i början, det bara gjordes och inte mycket sades.
Fortsättning i nästa inlägg.

onsdag 14 februari 2018

Tiden går

Även om jag och Daniel inte uppmärksammade högtider nåt speciellt egentligen så känns inte den här dagen som vilken som helst.
Nu har det gått ungefär lika länge som Hjalmar bodde i min mage, det är drygt nio månader sedan jag kramade, pussade och fick ligga intill den mannen jag valt att säga ja till i kyrkan. Säga jag älskar dig och få höra det tillbaka, fastän skalet på människan som sa det inte alls överensstämde med bilden av mitt livs stora kärlek. Men lugnet han hade i ögonen kommer jag aldrig glömma, han gjorde mig trygg in i det sista. Den dagen va han redo, han va klar. Och visst vet jag vem som kom och hämtade honom, som sa att nu kan du släppa taget.

Strax innan samtalet kom hade Hjalmar kommit över i min säng, för då sov han en del av natten i egen, och jag tror att det va ungefär samma tid som Daniel fick slippa ifrån sina smärtor.
Första samtalet klickade jag bort. Men nästa tog jag.
Han hade somnat in, stilla men ensam. Jag hade ingen chans att åka in till sjukhuset och ta farväl, men jag tror inte jag hade gjort det även om jag hade kunnat. Att få ha kvar bilden som han såg ut för mig och inte en bild där han ligger stilla, orörlig och kall med ett tänt ljus.
Att ha ett barn att krypa intill efter beskedet och veta att det här barnet måste jag kriga för, det har gjort att jag orkat och orkar.
Hade det bara varit jag själv hade jag lagt mig ner, struntat i allt. Men nu är vi ju två, där jag ska vara den som skyddar, fast Hjalmar skyddar mig på sitt sätt utan att han ännu vet om det.

Efter att jag fått samtalet fick jag meddela vidare. Till Daniels bror och syster. När det en timme senare låg ute på facebook trodde jag inte mina ögon, det kändes som ett hån. Alla sörjer vi olika men just det har varit magstarkt. Inte värdigt.
Att scrolla genom feeden på fb och se att hans bild kommer upp med en text om att nu är han död, det vill jag inte att nån ska få uppleva. Inte så snart efter beskedet.

Jag vill inte att alla minnesdagar och högtider ska bli sorgliga, nej vi ska hylla Daniel eller alla andra som inte finns här hos oss, istället. Hylla med glada minnen, tokigheter och kärlek. Glöm aldrig kärleken.
Då som nu föralltid.

fredag 9 februari 2018

Är det nån som finns kvar?

Jag har funderat ett tag på att ta upp bloggen igen,
men är det nån kvar av mina läsare?
Fast å andra sidan är inte det det viktigaste i det här fallet då jag tänkte ta upp bloggen mer för mig själv, som en terapi.
Att få skriva ner tankarna, minnena och bearbeta det som hänt.
För satans jävlar vad det har hänt mycket, ibland förstår jag inte hur jag fortfarande har sinnet i behåll och står upp.
Bearbeta mig mot ljuset, inte bara i sinnet utan även mot den ljusare årstiden, eller årstiderna faktiskt.
Jobba mot att äntligen få stänga en port och öppna en dörr, en dörr som jag länge velat kunna öppna. En dörr som kommer bli jobbig att öppna medans porten mer blir en välsignelse att få stänga.

Så den som vill får vara med mig i vardag, minne, glädje och sorg.
Kanske det blir många inlägg, kanske det bara blir nåt enstaka.

Idag är det fredag och hela helgen framför oss!