tisdag 31 december 2013

En berättelse

Idag är det nyårsafton och många gör avslut för att börja ett nytt år. Ett nytt år som alltid ska bli bättre än det som var, det är så man planerar iaf.
Vintern 2009 flyttade jag dit jag bor nu, till min make. Jag pluggade på högskolan och det gick helt ok. När våren kom så ville jag söka jobb och jag fick ett jobb jag sökte, som personlig assistent. Jag pluggade heltid och jobbade, plus att jag tränade mycke. Det gick en månad sedan började jag vantrivas på jobbet, kände bara hemlängtan. Mådde dåligt på ett sätt som är svårt att beskriva.
Jag ringde och sa upp mig med omedelbar verkan, slutade plugga och träna var bara att glömma. Jag begravde mig i sovrummet, jag levde där. Jag skalade potatis i sängen tillsammans med mina vänner i Gilmore Girls.
Jag blev mer och mer rädd för att vara ute bland folk, jag orkade inget hur mycket jag än sov. Hela den sommaren är som en dimma. Det enda jag minns skarpare är att jag inte ens orkade ladda bössan för att kunna ta mitt liv, orken fanns inte ens till att göra slut på allt.
Fram emot hösten gick bågen uppåt igen och i rasande fart, jag gjorde allt och mycket! Jag och gubben gifte oss och hade ett fint kalas. 
Till jul planerades 17 sorters kakor plus bullar, lussekatter och mjuka kakor. Detta hade jag tänkt hinna på en dag.
Som ni förstår föll jag ner i det mörka igen och kakorna blev aldrig av. Jag begravde mig med nya vänner, alla familjerna i Tre Kronor. Jag såg serien om och om igen.
Jag vågade mig iväg till en läkare strax innan jul och fick mina första anti depressiva och insomningstabletter. Fick tid hos en kurator, tyvärr frågade hon nog för lite och jag höll tillbaka för mycket. Men en remiss till psyk ordnade hon och det är jag glad för, det var på min begäran hon skickade den.
Min första läkare var en äldre man med auktoritet, väldigt kunnig skulle jag säga idag. Honom fick jag träffa tre gånger och han kom fram till ihop med mig att det är Bipolär sjukdom jag har, med två diagnoser över: social fobi och panikångest.
Jag fick en samtalskontakt hos psyk istället för min kurator. Provade anti depressiva som gjorde att jag kunnat simma över Atlanten, jag blev oövervinnerlig. Har provat anti depressiva som gjort mig som en snigel.
Det gick fort att hitta en bra dos på Lithium, medicin som gör att mina toppar och dalar är mer hanterbara.
Men kroppen och sinnet har varit så trött att det tagit lång tid innan jag orka vara social eller va uppe en dag utan att vila flera timmar.
För att korta ner historien så flyttar vi oss ett år tillbaka från nu.
Då var jag nervös för jag skulle flyttas från en "skyddad verkstad" till att vara på ett vanligt jobb. I början var jag där i 9h/vecka. Det ökades eftersom. Innan sommaren var jag uppe i 20h/veckan alltså en halvtid! Stora steg för mig.
Under sommaren 2013 bestämde jag mig för att mina anti depressiva gjorde mer skada än nytta och bestämde ihop med min make att sluta med dom. Och till min lycka har det funkat hur bra som helst!
Jag orkade göra utflykter och umgås med folk, vara där det varit stökigt och mycke människor. Visst blev jag trött men det var en skön trötthet.
Jag fortsatte på min praktikplats och nu i december fick jag en rehab-anställning i ett år, 50%. Ingen är nog gladare än jag för det, och att jag kan se hur bra det har gått. Ingen väg är spikrak och det vore nog tråkigt men det finns vägar tillbaka bara våga se dom och be om hjälp om det är det som krävs.
Att ha varit med om det här och fortfarande kommer att vara är lite spännande oxå, kan se människor med nya ögon på nåt vis. Jag kunde se människan förut men nu ännu mer.

Det kanske bara är ett virrvarr i min text men summan är att på tre år har jag gått från att vilja ta mitt liv till att hittat mig själv.
Så mitt år som kommer får gärna va likt det som varit, för det har gett mig så mycket.
Och ni vet, rutiner är A och O för en bipolär :)
GOTT NYTT ÅR!