Idag känner jag mej liten, så där som när man kanske va 10 år eller så.
Innan alla funderingar börja och man skulle vara tonåring, vuxen och kunna allt och veta bäst.
Bara vara så där ovetande och inte behöva bestämma nåt.
Vara glad när man vakna för det är helg och man hade många många timmar att leka på.
Låta fantasin flöda och ingen kunde säga till en att så kan man itne göra, eller så ska de inte va för det är inte rätt eller det finns ju inga sånna djur osv.
Bara vara i nuet.
Att kunna stänga av allt det där som händer utanför ens fantasi och lek, vart har det tagit vägen? Nu gör vi mest saker som vi måste göra, vi leker ju aldrig. Det blir som ett abrupt slut på allt lekande, för man har så bråttom att bli vuxen. Och nu vill man (eller jag) inget hellre än att ha fått några fler år man kunde lekt på. Att få vara barn.
Föräldrar brukar säga att man ska vara barn så länge man kan, men det fattar man ju itne förän det är för sent.
Eller är det för sent? Kan vi inte gå ut och leka nu oxå? Eller är det inte tillåtet förän man får egna barn att få stiga in i fantasiernas värld igen och få vara barn?
Jag vill bara bli omhändertagen ibland, eller ganska ofta, inte behöva bestämma nånting. Att kunna gråta när det gör ont, skratta hysteriskt åt nåt som är roligt, kunna skutta nerför trappen istället för att gå, skrika de högsta jag kan varje gång jag går ut eller springa runt huset som en tok bara för att kolla att jag kan. Men gör jag nånsin nåt av det där numera, nej.
Varför gör man inte det?
Kanske man skulle må bättre om man gjorde nåt av det där eller skulle grnnarna stirra på en?
Och ska man då bry sig, egentligen??
